Paula

Ibland känner jag hur allt går åt helvete. Ingenting går bra. Jag sårar mig själv eller andra eller både och. Då ligger jag i timmar på min säng med hög musik. Det är bland det bästa som finns. Jag kan bara ligga där, och tänka. Tiden försvinner. Det är skönt, men jag blir också rädd. Tiden rinner bort och jag kan inte göra något åt det. Men det är ju så. Tiden går vare sig man vill eller inte och det lever vi med, det måste vi. Men skulle det inte vara skönt att kunna stanna tiden? Att ha en tidsmaskin som man kunde åka tillbaka och ändra de där småsakerna som blivit fel? De där som man ångrar så djupt att man mår dåligt av att tänka på dom. Det finns så många saker jag då skulle vilja ändra på. Men kanske ska man inte göra det. Egentligen är det nog bra att man inte kan ändra saker. Istället kan man lära sig av sina misstag. Man brukar ju säga att man inte ångrar det man gjort, utan det man inte gjort. Och det ligger något i det.